amandasrace.blogg.se

Kort efter att jag kom igång med löpningen efter korsbandsoperationen 2013 började menisken krångla. När det sen kom tillbaka precis innan jag skulle åka till USA valde jag att ge knät en sista chans att hålla för träningen utan en operation, och det gick bra ett tag. I december hände tyvärr samma sak som hände i bland annat maj i år. Jag gjorde en hoppövning och när jag landade gled menisken fel och knät låste sig. Sedan dess har jag haft riktigt mycket problem med knät och har ont för det mesta. Efter att ha pratat med sjukgymnaster och ortopeden som opererade mig senast har vi kommit fram till att en ny knäoperation är mitt enda alternativ om knät ska bli tillräckligt bra för en elitsatsning. Jag har fortfarande inte fått ett datum men senast i mars bör operationen bli av. Så nu är det dags igen att göra det som jag är allra sämst på; ha tålamod och springa mindre.

När jag skadade knät i november 2012 blev jag såklart chockad och sjukt ledsen men jag var hela tiden så säker på att jag skulle komma tillbaka starkare och även efter operationen hade jag den inställningen. De två tuffa åren som sen följde har bestått av många jobbiga prövningar både mentalt och fysiskt men jag har hela tiden tränat med fullt fokus och siktet framåt. När jag äntligen gjorde min tävlingsdebut i USA kände jag en obeskrivlig lycka över att äntligen vara på väg tillbaka på riktigt och för att tillslut få belöning för allt slit. När jag sen fick det stora bakslaget i december rasade min värld. Jag brukar vara positiv och målmedveten men också ärlig och därför ska jag nu erkänna hur jag känner just nu. Jag är så sjukt jävla trött på rehab, spinningcyklar, crosstrainers, styrketräning, att träna ensam, att ständigt ha ont, att inte kunna springa fort och att hela tiden behöva hålla igen på träningarna. Jag känner inte samma glädje när jag går till träningen och jag har tappat mycket av mitt självförtroende. Det värsta är att jag tränar varje dag men känner mig ändå mer otränad än jag någonsin varit och vet att snart kommer jag bli opererad och sen får jag börja om på nytt igen. (Mest synd är det dock om David som får stå ut med mina utbrott dag efter dag, tack för att du alltid finns där!) MEN mitt i allt detta vet jag ju hur sjukt mycket jag älskar att springa, träna hårt och tävla. Jag vet hur lycklig jag kommer bli när jag tillslut får göra det jag älskar mest av allt, SPRINGA! Det som gör mig så deppig nu är ju inte löpningen, det är ju att jag inte får springa som är jobbigt och därför är det bara till att fortsätta kämpa. Jag försöker verkligen att bli bättre på att bara fokusera på det som jag faktiskt kan påverka och att bara acceptera att resten är som det är. Det är verkligen inte så lätt som det låter men jag ska klara det. Tillslut kommer det va jag som står som vinnare, jag ska besegra alla dryga skador och få min revansch.

Men trots att jag känner mig så deppig uppskattar jag varje liten löprunda som jag faktiskt kan göra utan att ha jätteont och varje kilometer är värd så mycket och ger mig en sån energi just nu. Och utöver träningen är allt annat helt fantastiskt. David betyder så sjukt mycket för mig och att leva med honom är det bästa jag gjort. Jag försöker att njuta av allt annat lite extra nu när kicken från löpningen saknas i min vardag. Och sen till årets stora glada nyhet, jag kom in på fysioterapeutprogrammet i Lund så redan imorgon påbörjar jag min tre år långa resa mot mitt framtida jobb!

  Mina bästa vänner före, under och efter träningarna!